Blandade känslor!
Varje morgon ser lika dan ut. Vaknar, går på toa, gör kaffe, sätter igång datorn, diskar och bäddar. Samma visa varje dag. Hur länge ska jag orka? Nu vill jag bara att barnet kommer så det kan bli lite mer ändrade saker. Inte bara från min sida. Jag vill bara lägga mig ner och gråta! Bara skita i allt just nu.
Sen håller jag med Veronica om graviditetshormoner. Ja vi har hormoner som gör att vi kan bli arga, ledsna och glada på några sekunder, men ingen tänker på att vi har vanliga känslor oxå. Bara för att jag blir arg så betyder inte det att det är mina hormoner som talar, visst är jag kanske lite mer känsligare än vanligt men jag blev lika arg, ledsen och glad innan jag blev gravid. Så ni som jävlas med mig och märker att jag blir irreterad, ni behöver inte säga att det är mina hormoner för det gör inte saken bättre + att det kan faktiskt vara mina känslor! Jag tar illa upp.
Imorgon ska jag äntligen få komma ut i skogen och plocka lite svamp, få lite friskluft, komma bort från skiten hemma. (det är inte skitit mest det alldagliga)
Jag vill åka med pappa på jobbet oxå, bara för att få göra något, men jag orkar inte längre. Jag orkar inte gå den biten vi går varje gång.
Magen växer inte som den ska men den är inte under kurvan än. Ska på kontroll igen den 21:a så då får vi se om den växer eller inte. Jag går inte upp i vikt heller, väger samma som 2 kontroller innan. Hoppas bara att barnet mår bra. Min graviditet har varit konstigt nog väldigt bra, nästan för bra för att vara sann. Jag är självklart glad för det men tänk om det värsta kommer till förlossningen. Iof så finns det graviditeter som är bra hela vägen men det känns som att jag kommer att få den jobbigaste förlossningen någonsin. Jag är inte nervös inför förlossningen eller nåt, är mest rädd för att få göra kejsarsnitt.
Här sitter jag och jag är barnvakt. Barnen kollar på film så jag vet ju vad dom gör =)
Livet är inte gjort för att det ska vara lätt hela tiden!
Ha en bra tisdag.
Puss&Kram
Älskar Min Jonatan + Bebis!