Hmm

Du är den unika och jag hänger efter på ett snöre.

Jag är trött, hela tiden. Jag vill inte gå upp ur sängen, någonsin. Jag måste eftersom L inte vill ligga kvar och det är det som får mig att tänka om.
Jag har ett liv att leva, ett underbart liv. Finns ingenting jag ångrar, ingenting jag saknar innan jag fick barn. L är mitt allt och jag älskar honom mer än själva livet!

Jag är deprimerad. Varför? Jag vet inte och jag vill nog inte veta. Jag vill bara låta allt vara som det är och hoppas på att skiten ger sig.

Den 27e ska jag till kvinnokliniken och hoppas på att dom inte hittar något fel på mig samtidigt som jag hoppas att de gör de för att få bort de onda. Har haft ont i 8 veckor på tisdag.

Alvedon och sömn.

Kommentera här: